Stairway to heaven?

Jag tittar avundsjukt på barnen som åker och skriker av glädje, varv efter varv springer de runt, klättrar upp för stegen så snabbt de kan för att få kasta sig ut i kanan. Barnen ser ut att ha jättekul, rosiga ansikten som skrattar och skriker mera, mera. 

Varför blir bara stegen kvar av rutschkanan i takt med att vi blir vuxna? Som metafor alltså. I vårt huvud, i våra mentala bilder på utveckling är det endast en stege uppför som vi ska lära oss klättra på. Det slår aldrig fel, varenda gång vi ska ta kliva in i nytt territorium och lära oss nya saker, kommer någon form av stege eller trappa som symboliserar allt vi ska göra för att ta oss framåt. Uppåt.  

När jag ser barnen klättra upp och sedan åka nerför tänker jag att det fattas något i bilden på stegarna. För vi kan väl inte bara klättra uppåt? Vart är vi på väg? När blir det belöning och vila? När vi nått himlen och den eviga vilan? 

Elitidrottare har vila och återhämtning mellan prestationer inbyggt i sitt schema. För alla vet att en prestation kräver sitt och vi måste fylla på så vi har något att ge nästa gång. Elitidrottare vet också vikten av att ha mentala bilder som fungerar för dem så de kan prestera optimalt. 

Jag är säker på att elitidrottare inte får en stege som motivationsbild. För ingen, absolut ingen, kan få den energin, vilan och glädjen som krävs för den typen av prestation, av att titta på en stege som bara går oändligt uppåt. ”Här är bortamatch mot Barcelona, här är det landskamp, emellan har du träning, träning, mer träning, sedan kommer en vänskapsmatch, osv”. Jag är helt säker på att de ser rutschkanan istället. 

Men vi andra då? Jag tycker vi ska tänka rutchkanan också. Inga eviga stegar mot himlen, utan ett lagom klättrande följt av glädje, belöning och vila - varje dag. Vad tycker du? Unnar du dig en kana-åkning efter varje klättring? Och hur högt måste du klättra för att få åka en stund? Det är spännande frågor tycker jag i alla fall, i en tid av höga tal av utmattningssyndrom och psykiskt ohälsa. Barnen vet hur man roar sig, och någonstans inom oss bor det barnet kvar som älskade att leka och ha kul. Den glädjen är vital även för oss som vuxna.