Konsten att bara vara
Ensamhet är tveeggat i vårt i vårt samhälle. Föräldrar med småbarn längtar efter egen tid men det är också deras stora skräck att barnen inte ska få några vänner och känna sig ensamma. Vi lär oss tidigt att ensamhet är något att undvika, och forskning visar att ofrivillig ensamhet kan vara en riskfaktor för såväl psykiska sjukdomar som fysiska.
Men det är mest om man faktiskt känner sig ensam som det är dåligt för hälsan, så kallad ofrivillig ensamhet. Men vad händer om vi väljer ensamheten frivilligt?
💪 Finns det en styrka i att aktivt söka tid för sig själv?
Det ligger i vår natur att vilja knyta an till andra, att känna oss sedda och förstådda av andra och vice versa. Men min största längtan har länge varit att förstå och höra mig själv.
Jag beslöt mig för att det var dags att känna på ensamheten. Jag längtade efter den, samtidigt som jag fruktade den. Såg framför mig hur jag skulle jobba mer fokuserat och kreativt, hinna skriva mer, läsa och förkovra mig, baka, yoga och meditera självklart. Och så skulle jag prata med/träffa några få vänner jag inte sett på ett tag - det skulle hinnas med och vara extra uppskattade i mina oceaner av egen tid. Men hur skulle det gå? Skulle jag drabbas av panik när mörkret föll om kvällarna?
Det tog mig fem dagar att få smaka på den närvaro jag längtade efter.
🦊 På landet, där jag tillbringade min ensamhet, insåg jag att tekniken gjorde det nästan omöjligt att verkligen vara ensam. Min kropp var visserligen där, men mitt huvud var ständigt uppkopplat – i kontakt med andra genom mobilen, datorn eller tv:n.
Det var inte förrän en bod på tomten behövde stängas och jag inte kunde det själv som jag insåg att jag fysiskt var helt ensam.
Tekniken är en fantastisk tillgång, men den kan också bli ett hinder. Ett brus som ropar så högt och som fylls på hela med nytt hela tiden att vi drunknar i det.
För att verkligen vara ensam, på riktigt, måste jag våga stänga av. Jag insåg att jag behövde skydda mitt utrymme, min inre fristad, genom att aktivt skapa stunder av total avkoppling – utan distraktioner. Och stå ut i stunder av total tristess över en kopp té ☕️ för att kunna släppa in min inre värld.
Hur känner du inför ensamhet? Längtar du, liksom jag, efter att höra din egen röst och nyfiket lyssna inåt? Kanske är det dags att våga ge dig själv den gåvan – att stänga av och bara vara, om så bara för en liten stund varje dag.